Rutiner och tankar dag 4 på Riksantikvarieämbetet
Fjärde dagen och tänk vad fort man skaffar sig rutiner. Kliver in. Slår upp datorn. Hämtar kaffe. Sätter mig och njuter av arbetsron i rummet där jag sitter. Sitter mitt bland bibliotekarier. Har aldrig haft så lugnt runt mig någonsin! I hela mitt liv! Vill man ha det ännu tystare så finns också – tysta rum. Bara en sån sak. För mig som arbetade som lärare tidigare är det lite av en chock att få arbeta ostört. Bara försvinna in i intressanta artiklar och fördjupa mig i ämnet. Utan att någon ringer, chattar, knackar mig på axeln eller med tidspressen att jag snart ska springa iväg och hålla i en lektion. (Nog för att jag ibland kan sakna mina gamla elever, mycket).
Riksantikvarieämbetet, Östra Stallet, Stockholm
Foto: Maja Larsson
Okej, så vad har jag då tittat på idag? Fortsatt fördjupning i Creative Commons naturligtvis. Men jag har också börjat kolla på Wikimedia Commons och funderat på hur RAÄ skulle kunna använda den kanalen för att sprida sina bilder. Och vilka fler kanaler som kan vara användbara. I bakgrunden poppar hela tiden idéer upp kring hur RAÄ skulle kunna nå ut med sitt material och synas. För det är ju en sak att tillgängligöra materialet. Lägga upp det fritt att använda. Men, då vill det ju också till att folk känner till att det finns. Och – att det faktiskt är fritt att använda.
Marknadsföra tillgängligheten
Jag får en känsla av att det är två sidor kring det här med att använda material på nätet. På ena sidan känner man inte ens till att alla bilder och texter är upphovsrättskyddade. Man klickar på “spara som” och använder helt enkelt bilder och annat där man känner för det. På den andra sidan känner man till upphovsrättslagen och vågar därför inte använda någonting. Så för RAÄ och andra aktörer som vill tillgängliggöra material gäller det att också tydligt marknadsföra och kommunicera ut att det är fritt att använda materialet och på vilket sätt.
Tradition att skydda
Diskussionen har länge handlat om att skydda sitt material, sina verk. Man vattenstämplar, låser på olika sätt och vis. Jag har förståelse för att man som kreatör måste få betalt för sitt arbete. Men. Det finns ingen motsättning i att märka, licensiera sina verk och att skydda dom, som jag ser det. Omärkt – och vem som helst kan iallafall “låna” det man lägger ut digitalt. Vattenstämplar går att klippa bort, lås går att låsa upp. Att märka innebär ju inte automatiskt att man ger alla rätt att gratis använda materialet precis hur som helst. Men det tydliggör på vilket sätt verket får användas.
Sen kommer väl alltid nya lösningar i nya tider?
Nya former för att dela
Det är ju en otroligt spännande utveckling vi befinner oss i nu. De sociala medierna ger fantastiska möjligheter till att dela med oss, sprida och få tillbaka material. Hitta nytt material. Vi kan få kommentarer som gör att vi utvecklas, inspireras och får information som vi aldrig skulle få annars. Oändliga möjligheter till utbyten och vidareutveckling av idéer. Du har också som privatperson stora möjligheter att nå ut med dina ord, dina verk och få ovärderliga kontakter – om du är villig att dela och ge. Istället för att se till hoten tror jag vi ska se de enorma vinster som det här innebär. Jag är en sån där jobbigt positiv en, som tror dom flesta om gott… och övervägande är det väl ändå goda människor även i Webben-världen?
Vad tycker ni? Kommentera gärna och ge din syn på saken…
