Dag 5 på Riksantikvarieämbetet
Vi ser uppstarten på en spännande utveckling i kultursektorn. Där man, vad jag tror, på de flesta håll insett att man måste börja anpassa verksamheten efter de nya kanalerna som står till förfogande idag. När jag söker runt inser jag att man har kommit olika långt, att man prövar lite olika vägar. Man är ofta öppen för och vill veta mer kring hur man ska gå tillväga. Men var börjar man? Vilken väg ska man gå?
Anteckningar och en kaffe, under CC-projekt på RAÄ
Foto: Maja Larsson
Jag har den här första veckan knutit kontakt med personer på andra museum och/ eller som på något sätt arbetat med att just digitalisera och tillgängliggöra material på webben. Ser fram emot spännande diskussioner, se och lära hur andra har gjort och berätta om mina tankar och idéer.
Räcker inte en egen hemsida?
Det finns en mängd kanaler att synas i. Som jag ser det är det en vinst att nå ut till folk där dom befinner sig. Jag tänker såhär. De som har kunskapen, intresset och behovet av att söka material på en specifik hemsida tar sig dig. Självklart ska man erbjuda faktabanker, bildbanker och arkivbanker på sina egna sajter. Där det är så enkelt och tydligt som möjligt att finna det man söker. Men, det finns mer…
Paketera på olika sätt
Många känner inte till att materialet finns. Många vet inte hur man ska söka. Ju fler hinder vi bygger, ju fler omvägar som krävs – desto färre kommer hitta dessa skatter. För att bli en naturlig del av det moderna samhället och berättiga sin existens, krävs att kulturarvets förvaltare följer med i utvecklingen. Jag tror att man gör det bäst genom att, förutom att erbjuda en tillgänglig och sökbar egen hemsida också använda de nya kanalerna. Man måste öppna upp och kliva ut. Möta en gammal och ny publik på nya platser. Göra det enkelt för folk att ta till sig och använda materialet. Paketerat på olika sätt för olika behov och märkt med tydliga licenser.
Som jag ser det finns det bara vinster för alla i det här! Det krävs tid och arbete naturligtvis. Men – i gengäld möter man publiken på nya arenor och det möjliggör dialog, informationsinhämtning och kanske till och med en ny publik, med väckt intresse för kulturarvet.
Det finns fler sätt att nå ut än genom utställningslokalen i den egna byggnaden.
Vad ska man välja?
Självklart gäller det att välja bland alla de tjänster som erbjuds. Var ska just vi synas? Vilka kopplingar kan göras emellan? Kan samma material distribueras genom flera olika kanaler för att nå olika målgrupper. Vilken teknik kan vi utnyttja? En livesändning under till exempel en föreläsning kan nå ut till långt fler än man fysiskt kan ge plats för. Om man ska berätta om en bildsamling som läggs ut under “public domain” varför inte göra det i en film som laddas upp till Youtube för att sedan automatiskt uppdatera status på Twitter och Facebook. Därefter bäddas filmen in på den egna hemsidan försedd med rubrik, ingress, texter och länkar till fördjupande material.
Alltså. Öppna upp, kliva ut – visa materialet på olika sätt och i olika kanaler.
3 kommentarer
Lars L says:
Oct 24, 2010
Fortsätt att skriva! Det är nyttigt att få utifrån-perspektiv!
Du pekar på många saker som folk på minnesinstitutionerna behöver diskutera igenom ordentligt. Det är en ny tid för information och man måste fundera på hur man ska behålla sin relevans i det nya landskapet.
Dina tre rubriker ovan är bra utgångspunkter att resonera kring!
Rolf Källman says:
Oct 24, 2010
Maja, jag instämmer med Lars!
och för oss på myndigheterna är det väldans uppfriskande och nyttigt att arbeta tillsammans,även inom våra väggar, med personer, som liksom du, har med sig andra perspektiv och erfarenheter. Ett utmärkt sätt att korsbefrukta arbetssätt och idéer. Fortsätt skriva, jag och många fler kommer att läsa!
Maja says:
Oct 24, 2010
Tack för era kommentarer Lars och Rolf! Roligt att höra att mina tankar uppskattas. Det som är självklart för en själv kan vara nyheter för någon annan…
Bit för bit sätter jag mig in i det här området. Otroligt intressant och ser fram emot morgondagen och en ny vecka!