Ja, då var vi där igen. Kontroll och struktur. Rädslan för att lita på någon och “hur ska det bli om inte alla gör likadant”. När man väl fått syn på det så spelas det upp, om och om och om igen. Som dåliga repriser i olika kanaler. Det är endast flexibelt åt ett håll. Jag ställde en vänlig fråga kopplad till ord som flexibilitet, mänskligt och livspussel i veckan, med en rimlig lösning paketerad och bifogad – och svaret jag får är ändå nej. Ett helt omotiverat nej.
När någon stänger in mig med regler som tas från ingenstans och för inget tänkbart syfte – utöver kontroll, så väcks det enorma olustkänslor inom mig. Motivationen faller till obefintlig på mindre än en bråkdels sekund och det är nätt och jämt möjligt för mig att prestera. Något alls. Jag är så medveten om att jag fungerar så här nu. Och jag väljer därför att så långt det går att omge mig med likasinnade. Jag väljer nu att kliva in i miljöer där flexibilitet är en verklighet och inte bara tomt prat i en uppstartsfas. Och där arbetet är en naturlig del i det där “livet”.
“A papier-mache cow on Mrs Mellor´s car, 1944″
No known copyright restrictions
By Australian War Memorial collection
Jag är en obotlig optimist och tänker, som ett barn i trotsåldern, så fortsätta vara, trots uppmaningar om att “du måste vara mer realistisk”. Så mellan de här tråkiga exemplen på maktmissbruk och kontroll, och det krampaktiga taget om strukturen som den enda livbojen, så tror jag ändå att vi är på rätt väg. För emellanåt dyker personer upp som bygger helt andra vägar. Nya vägar och formbar struktur. Och som ger mig möjlighet att bygga egna vägar. Som ser till vem jag är, ger mig utrymme och därför kommer få maximalt tillbaka.
För mig är det så, att jag älskar att ha mycket att göra. Jag tycker om att arbeta, att driva projekt, att träffa intressanta människor, att skapa och låta saker ta form. Jag är en otålig själ och jag vill ständigt ha nya utmaningar. Mina tankebanor är vad jag på senaste åren förstått, inte på något vis raka. Dom rör sig inte från A till B och följer sällan någon på förhand skapad mall. Det här ser jag som min styrka och största tillgång. Men det är ett sätt att leva som kräver en annan lösning än åtta till fem. Det kräver utrymme.
Jag skapar mig nu en vardag där jag kan vara jag. För bara så, kommer jag också kunna ge maximalt av mig själv. Och bara så kommer jag nöjt kunna vinka hejdå till den här världen om en sisådär sextio, sjuttio år eller vad jag kan tänkas få med lite tur. Så det är min plan.
Vi förlorar stort på att ständigt befästa det fyrkantiga och vinner lika stort på att hitta nya former?
Titta på den här nu!
2 kommentarer
Toofan Salehpour says:
Mar 3, 2011
Problemet är dessutom diskursivt. I mångt och mycket är vi alla, oavsett vad vi vill, eller tycker, påverkade av kulturella, estetiska och sociala konstruktioner. Titta bara på fenomenet “mode”. För inte är det väl ett kollektivt medvetande? Modet är diskursivt, det kommer någonstans ifrån — precis som dessa fragmenterade ramar du nämner.
Jag tror att människan är van vid stipulation. Och när det verkliga jaget möter det normativa idealet blir ångesten för stor. Alla känslor trycks tillbaka, och ut kommer samhällets historiska arv. Det förväntade. Det vanliga. Inrutat. Trivialt.
Men färglös cynism säger inte allt. Jag tror att vi ständigt söker dekonstruera vår tillvaro. Vi två gör det nu. Och även om vi aldrig kan undkomma paradigmet, kan vi ändå komma med någonting nytt. För ingenting står på evighetens tavlor — speciellt inte estetiken.
Maja says:
Mar 4, 2011
Visst är vi alla påverkade. Så är det ju. Och bara att vara medveten om att man blir påverkad är ett stort steg på vägen. Och det är okej tycker jag, så länge det känns rätt och riktigt inuti att följa vissa konstruktioner. Men när man känner att man får göra avkall på vem man är och trampa över sina egna gränser, värderingar – då kan man också säga ifrån.
Tack för en kommentar som gav mig mycket. Och du…
- det finns mycket hopp i estetiken!