Koka ner, fokusera och välja – SSWC2011 för mig

Det här blogginlägget har jag haft så gott som klart i huvudet under senaste veckan. Det tog form vartefter jag landade, dagarna efter SSWC2011 och nu äntligen har jag lite tid att dela med mig av vad jag upplevde. Det handlar om att koka ner, fokusera och välja.

Jag deltog vid SSWC2010 ( Sweden Social Web Camp 2010) som jag upplevde som en enorm energikick. En kraft. Jag var rätt ny i sociala medier då, jag hade lagt ett års studier vid Medieinstitutets utbildning Kommunikation Nya Medier bakom mig. Jag hade startat Fotosöndag mer eller mindre av en slump tidigare under våren och det hade tagit en enorm fart och växte så det knakade. Allt var nytt. Människorna var nya. Många tjänster var nya, åtminstone för mig. Min upplevelse då var att alla, inklusive mig själv, var hungriga, nyfikna och riktigt frossade i kickarna. Upplevelsen av 2010 års Sweden Social Web Camp finns så klart i lika många varianter som det antal som var där. Precis som SSWC2011 i år.

För mig var mycket annorlunda i år. Till stora delar för att jag själv åkte dit med andra ingångsvärden.

Jag hade nu lagt bakom mig ytterligare ett år av studier, tagit examen från utbildningen och påbörjat en ny anställning som projektledare på webbyrån Pixelpitch, där jag nu sitter och skriver det här blogginlägget. Jag hade också samlat på mig mer erfarenheter av företagande i sociala medier. Den här gången åkte jag också till Tjärö med ytterligare ett år bakom mig av närvaro som privatperson i sociala medier. Också innehållande delar av mer negativa inslag. Det är inte bara av godo att vara en i sammanhanget något offentlig person med öppen identitet. Med allt detta summerat följde för mig också en viss mån av mättnad. En något mer nyanserad bild av sociala medier. En del skepsis. Och en vad jag inbillar mig, mer realistisk syn på nätnärvaron och möjligheterna på webben.

Med mättnaden har också mina val förändrats. Och kanske var det just på det örat jag lyssnade under dagarna på Tjärö?

Jag var på flertalet intressanta sessions om bland annat personligt varumärke, responsive webbdesign och Klout. Men det är, som alltid, i det lilla samtalet det händer. Det var där jag som så många gånger tidigare hittade kärnan. Det var i de samtalen mina tankar tog skutt.

Förstå mig rätt. Jag älskar verkligen webben och alla möjligheter det innehåller. Jag lever stora delar av mitt liv på webben. För mig finns inga gränser mellan webben och den “vanliga världen” ( och jag avskyr att ens formulera mig så där). Men den mättnad jag känt under vinter och vår var jag inte ensam om. Många samtal jag deltog i kom att handla om att koka ner. Skala av. Fokusera. Om att välja i denna mängd av möjligheter. Testa, javisst – men för att forma tjänsten efter vad man verkligen behöver den till. Eller rentav välja bort den för att den helt enkelt saknar syfte för mig, i just det sammanhanget.

Jag har tänkt mycket på det där. Jag kan se bakåt i tiden – att jag allt mer själv format hela min nätnärvaro efter vem jag är och hur jag vill leva mitt liv. Inte tvärtom format mig själv efter tjänsterna, som jag försökte i början. Jag kan också se hur jag valt bort. Delar eller också allt i perioder. Då jag haft behov av att kliva åt sidan, samla mig och mina tankar och hitta mitt fokus igen. Jag har i perioder hämtat energi i medvetet valda kretsar. Hos vänner, i Instagram eller i en Facebookgrupp. Eller i skogen med hunden och i snirklarna i mina illustrationer. Där jag koncenterar mig på en enda sak: fyll fältet med färg, fyll fältet med färg.

Den här möjligheten att välja bort finns och har så klart alltid funnits. Men jag har tidigare inte tänkt på det så medvetet som jag gör nu. Jag är inte sen att testa nya tjänster. Jag är nyfiken och alltid öppen för nytt. Men känner jag inte att jag har ett syfte att använda en ny tjänst så tvekar jag heller inte  numer att lägga den åt sidan.

Om man kan likna olika energier vid kulor samlade i handen – då knöt jag näven om stora och små förra året. I färgen knallröda, orangea och gula. Kulor fyllda med virvlar och snurrar. Ni vet. I år när jag öppnar handen ligger där också stora och små kulor. Men inga virvlar. I år plockade jag med mig gröna, blå och turkosa kulor.

Är det bara jag? Eller snappade fler upp samma känsla som jag?

Och är det inte så, att det när det landar verkligen kan komma att utvecklas till något bra? Något riktigt relevant, nyttigt och förbaskat skoj? Och då blir jag allt lite kickad igen. Sitter här med världens leende på läpparna nu. När jag tänker på framtiden, då allt landat hos den stora massan. Hos de som ännu inte är digitala deltagare. Tänk den tanken…

Tjärö, tack.

+Maja Larsson