Äntligen! Igår kväll var jag på utbildning på Mentor. Jag och ungefär femton personer till samlades i en utbildningslokal på Riddargatan i Stockholm. En jurist, en fritidspedagog, en tunnelbaneförare, ett mackbiträde, en folkhögskolelärare, en VD, en IT-konsult… En blandad skara män och kvinnor från 25-60 år. Men alla med en gemensam vilja: att hjälpa en ung människa genom att ge lite av sin tid. Genom att vara en vuxen kompis.
En vuxen kompis. Inte lärare, inte förälder, inte kurator. Inte dömande pekfinger! Bara en stabil vuxen att prata med och göra roliga saker tillsammans med. En vuxen som ser och bekräftar. Som kan ge råd och stöd ibland, men kanske mest bara lyssna.
En av fyra ungdomar mellan fjorton och femton år önskar att deras föräldrar hade mer tid för dom. Tid, det är verkligen det dyrbaraste vi har. Kan inte låta bli att tänka tanken… om alla resursstarka vuxna människor, alltså vuxna med fötterna på jorden och stabila förhållanden runtomkring sig själva – skulle ge ett par timmar varannan vecka till en ung människa mellan tretton och sjutton år. Vilket samhälle skulle vi forma då? Och du, det handlar inte bara om att ge. Det här kommer vara minst lika lärorikt och berikande för mig som vuxen! Ett steg ut ur den där bekväma zonen vi så gärna rör oss i. Det känns spännande, utmanande och förstås en smula nervöst.
I kväll fortsätter utbildningen med scenarion och dilemman. Allt för att förbereda oss blivande mentorer på bästa sätt för mötet med våra ungdomar.
