Ta hand om melankolin

Det händer ju någon gång ibland, att man möter en främmande människa och allt känns otvunget och naturligt. Ett samtal för att fördriva tiden, men som man sen inser har betydelse för resten av livet. Jag älskar sådana här möten. Dom är omöjliga att fånga. Omöjliga att planera. De bara dyker upp från ingenstans. Ett tillfälle styrt av slumpen som blir den vackraste present. Det är bara njuta i nuet och spara minnet till när man behöver det.

På väg ner till Göteborg och WebCoast var jag med om ett sådant möte. En norrländsk sjuksköterska som slog sig ner och sa hej. Vi samtalade oavbrutet hela vägen. Man hinner vända och vrida på en hel del under tre timmar, tänkte jag sen.

Om livet självt
Han var av en rätt ovanlig sort. Okonstlad och enkel. Lugnet själv. Vi pratade och pratade som det mest självklara i världen. Om sjukvården så klart. Om skolan. Om att arbeta med människor. Om att vara människa. Vi delade tankar om vår uppväxt och om våra familjesituationer. Om kommunikation. Om filosofi och återhämtning. Vi delade drömmar som drömdes när vi var små och som fortfarande har plats i våra tankar idag, som vuxna. Drömmar om frihet och självständighet. Om att inte vara en del av ett system skapat av någon annan.

Vi pratade om livet självt. Han sa att han tyckte om allvaret.

Man ska vara rädd om melankolin. Om allvaret. Tänker jag tillbaka så är det de riktigt svåra stunderna i livet som faktiskt utvecklat mig. Som betytt något och som gjort att jag tagit mig vidare. De där dagarna emellan är de jag inte minns. De är bara ‘jaha’.

Lyckojakten
Vår ständiga jakt på lycka. Vi jagar den varje vaken sekund. Är det inte så? Men den lurar oss alltid. Den gömmer sig i det lilla, lilla. Det är som att försöka nå regnbågens slut. Om vi istället stannar upp, betraktar regnbågen och är där, närvarande i stunden. Om vi njuter av de färger den ger till oss, då upplever vi regnbågen. Om vi försöker hitta regnbågens slut blir det bara en jakt genom skog, snår, över berg och genom iskallt vatten. Jag sa…

Om jag får sitta vid ett köksbord och teckna. Med en hund på mina fötter, lyssna på musik, dricka kaffe och filosofera – då skulle jag vara lycklig i resten av mitt liv.

Det är en enkel dröm, fullt möjlig att uppnå och jag försöker att varje dag ge mig själv den tiden. Det är ingenting jag jagar. Det har blivit en faktisk del av mitt liv som jag uppskattar. En stund för jag behöver den så väl. Jag landar och är i nuet. Fullt upptagen med att fylla små rum med färg och ra linjer som möter andra linjer. Jag är närvarande och lycklig. Jag är inte lycklig som i högljudda skratt och stora uttryck, jag är bara lycklig inuti.

Ta hand om melankolin
Jag tycker han har så rätt. Man ska ta hand om melankolin. Den är vacker. I den finns så mycket gott. Inget förhastat och impulsivt. Men mycket grubblande och filosoferande. En massa kloka tankar och kanske viktigast av allt – många frågetecken. Och som Donna Carlsson skrev i veckan på Twitter.

Tänker högt: om alla hela tiden har alla svaren vem ställer frågorna?

Vad är dina tankar om det här? Om melankoli. Om allvar och om lycka?