I måndags kväll klev jag och min dotter in i bilen en smula nedstämda. Det var sista gången på den hundkursen konstaterade vi. Jag blev en smula överrumplad av min reaktion och tänkte att det var väl konstigt. Jag brukar sällan vara en av de sentimentala tror jag. Tanken hängde kvar och känslan likaså. Senare samma kväll så slog det mig varför. Hon var en historieberättare, kursledaren. En fantastisk historieberättare.
Efter varje kurstillfälle har jag kommit hem smått lyrisk eftersom hon lyckats förmedla så mycket kunskap till mig varje gång. Jag har haft hund sedan jag var sju år men har lärt mig så otroligt mycket på de här tillfällena i höst. Men det var ju något mer som fångade mig utöver hennes kunskap. Det var hennes historier! Om mannen som tog över en Grand Danoise som var tokig i att jaga och mannen valde att springa med när hunden drog iväg. Han sa “buss på rådjuret då” och de bildade jaktteam. Tills en dag han inte orkade springa längre och således hunden tittade på sin husse och tänkte “nähä, idag jagar vi visst inte”.
Finns det något mer fantastiskt än att sitta ner en måndag kväll, dricka kaffe med sin hund i knät och lyssna på en annan människas urval av minnen?
Det är få människor som tar sig tid att berätta idag, är det inte så? Kanske är man rädd att störa. Kanske att inte vara presterande i form av görandet. Det finns inget konkret slutresultat i historieberättandet. Det är reflektion och återblick. Minnen som lyfts upp till dagen för att ta plats i någon annan människas medvetande och bli ännu ett minne. Fast i någon annans hjärta. Och det har vi inte riktigt tid för längre, är inte det konstigt? Varken tid för att berätta eller lyssna.
När jag var liten berättade min pappa de mest fantastiska historierna varje kväll för mig när jag skulle sova. Eller jag fick välja. Om jag ville att han skulle berätta en hitte-på-saga eller ett minne från när han var liten. Jag somnade oftast till berättelser om pojkstreck och bus, minnen från hans barndom. Vissa historier ville jag höra om och om igen. Han skrattade och sa, ja men då tar vi den där historien om när vi gjorde inbrott i bryggeriet då. Jag byggde världar runt historierna, bilder. De där bilderna finns kvar än idag och är värda mer än det mesta jag har. Ibland kunde vi prata i en timme och leka djurleken med nästsista bokstaven. Apa – panda – delfin – igelkott – tiger…
Jag somnade leende då. Där fanns så mycket tid.
