Att sätta händerna i ett fysiskt material, i ett levande material, ger tankar ro, rum och stöd. Det behövs i en alltmer abstrakt omvärld som rusar fram med ett för var dag mer högljutt brus. Jag vill få tid att tänka själv. Därför är handarbetet en så viktig och självklar del i mina skapandeprocesser.
Bredvid min datorskärm vilar en liten slända som tar små evinnerligheter att fylla till ett litet nystan om trettio gram. Och det är hela vitsen det. Att bromsa in. Att stilla mig och lyssna nogsamt till tankar som önskar lite tid av mig för att kunna få form.
Handarbetet tränar min lyhördhet, mitt tålamod och min koncentration. Mitt fokus. Det kräver av mig att göra en sak i taget, lägga en maska till en annan. Hela vägen från start till mål. Det är helt enkelt inte klart förrän det är klart.
Jag handarbetar ofta i tystnad, lyssnar endast till och känner rytmen av de repetitiva rörelserna och stannar där. Och väntar lugnt på tankarna. För se dom kommer alltid efter en liten stund, det gör dom.
Allt jag behöver göra är att vänta och plötsligt har jag en idé om hur jag ska lösa en bildberättelse för en kund eller hur jag kan få till den där animationen jag funderat på, i det pågående filmprojektet. Det är ofta jag får lägga ner handarbetet och fånga tankarna på papper, för att sedan i trygg förvissning om att inte glömma, fortsätta.
Tråden är en linje som släppt greppet om det tvådimensionella
En tråd löper fram mellan ullens fiber i min hand och spinnrockens spole. Tillsammans skapar vi en tråd. Och likt en ritad linje spänner den från första ansats, när pennspetsen möter pappersarket, till den färdiga bilden har växt fram och pennan åter vilar på arbetsbordet.
För mig finns ingen skillnad mellan tråd och linje. Tråden är en linje som släppt greppet om det tvådimensionella pappersarket och letat sig ut i rummet med alla de möjligheter i dess nu tre eller fyrdimensionella värld.
Jag tänker för en stund att det är lite som att rita i en virtuell verklighet. Det provade jag en gång och vandrade runt bland mina teckningar, ritade ovanför och runtom mig själv. Men. Nej. Det är en stor skillnad att arbeta med levande material som har sina egna idéer om hur saker ska ta form.
I skärningsytan mellan begränsning och möjlighet finns en skatt.
Med ett fysiskt material så måste jag inrätta mig, ta hänsyn till att det finns gränser i vad vi kan åstadkomma tillsammans, jag och materialet. Det är en fullkomlig självklarhet att jag ingår i ett sammanhang. I skärningsytan mellan begränsning och möjlighet finns en skatt. Det blir oftast bäst när jag tar ett steg tillbaka och lyssnar in det där. Materialet skänker mig, i sin begränsning, något konkret. Med dess små, vackra skevheter och ojämnheter utan pixelperfektion bjuder det in mig till ett samtal och förmår min kropp och mitt sinne att känna och förstå det som skapas fullt ut. Fullt ut.
Det blir aldrig rikare än så.
Små evinnerligheter och försvinnande korta stunder
Små evinnerligheter tar det att spinna på sländan som vilar här bredvid min datorskärm. Och ändå och på samma gång är jag bara här på jorden en alldeles försvinnande kort stund. Därför finner jag faktiskt inte en endaste anledning att rusa fram i ett tempo där jag inte hinner med mina egna tankar och funderingar.
Nej, jag stannar här. Jag lyssnar på tankarna och gör klart något. Och sen står jag där och är just bara klar för ett slag. Nöjd över att vara kapabel att skapa något beständigt som inte kan scrollas bort.
Gränslandet mellan det analoga och digitala
Att skapa något konkret i en alltmer flyktig och abstrakt värld är för mig ett sätt att förbli närvarande. Det är att knyta an till ett verkligt nu. Till en tid och en plats där allt har sin ordning.
På den här platsen står jag stadigare och tänker klarare. Härifrån vill jag vidare undersöka gränslandet mellan det analoga och det digitala. Det analoga som en plats för att skapa och förstå, det digitala för att dela och diskutera med andra? Jag vet inte. Inte än. Men jag kliver ivrigt upp om mornarna för att gå ut i ateljén, sudda ut gränserna och undersöka det här vidare.
Ju mer utrymme och frihet jag ger mig själv att röra mig mellan olika uttrycksformer för det visuella gestaltandet, som fängslat mig sedan barnsben, ju intressantare blir resan och ju mer finner jag på vägen.
