Liten uppdatering 19 sep: jag laborerar vidare med det här varje dag och ser nu en tid efter det här blogginlägget skrevs… att det här nog ändå kan bli ett värdefullt verktyg att använda i arbetet tillsammans med mina kunder. Också kanske ett riktigt gott stöd i olika skapandeprocesser. En text om det kommer i sinom tid här! / Maja
Visst är det både spännande och skrämmande det som händer kring utvecklingen av den artificiella intelligensen? Formar den just nu världen på ett sådant sätt att du och jag mycket snart, redan om ett halvår eller ett år, inte längre sysslar med det vi gör idag? Kommer jag ha en robotkollega här i ateljén som kvickt och käckt kan hjälpa mig att ta fram tio varianter på en grundbild som jag ritat och som sen lika muntert fortsätter att ta hand om bokföring, hugga ved och tända en brasa i kakelugnen – allt för att ge mig mer tid och utrymme för det kreativa arbetet? Eller kommer jag helt sonika få göra något helt annat i framtiden?
Jag brukar berätta för mina nya kunder att jag egentligen inte arbetar med bilder. För det gör jag inte. Eller jo, det gör jag på sätt och vis. Jag har ju en bildverkstad. Slutresultatet blir ofta en stilla eller rörlig bild som svarar på någon form av behov. Men jag arbetar egentligen med att hjälpa människor att tänka, undersöka, lära, förstå och berätta. Att skapa och förstärka önskade tillstånd. Jag hjälper människor att utveckla och förändra.
Fantasier om tänkbara och otänkbara framtidsscenarion
Att rita och gestalta var min vardag som lärare i skolan, som projektledare, som kommunikatör och nu sedan många år är det vad jag gör som illustratör och pedagog för att hjälpa mina kunder. Att rita bilder har genom hela mitt liv varit sättet för mig att möta andra människor. Jag gissar ju därför att jag kommer fortsätta rita hela livet. Men aldrig har väl vår framtid varit mer oviss? Så jag fantiserar mycket om det här just nu, för att förbereda mig på bästa sätt för olika tänkbara och otänkbara framtidsscenarion. Jag funderar på hur det kan tänkas bli och hur jag fortsatt skulle kunna göra nytta för andra.
Sedan långt tillbaka arbetar jag gränslöst mellan penna, papper och digitala ritprogram. Det är inget jag ens reflekterar över. Jag använder helt enkelt det jag finner bäst lämpat för just den delen i arbetsprocessen och för just det specifika uppdraget. Ibland kan jag bara få ett resultat jag önskar genom pensel, tusch och generöst med vatten. Låta linjerna ta sin tid att torka och slumpen få vara en del av skapandeprocessen. När tuschen torkat skannar jag utvalda delar för vidare arbete i Adobe Illustrator. Inga konstigheter. Själva arbetssättet i det analoga och digitala skiljer sig inte så mycket åt idag. Jag formar fortfarande allt med min hand, vare sig om jag arbetar på papper eller skärm.
Tid, motstånd och lärande
När jag testat några generatorer för att skapa bilder med hjälp av artificiell intelligens, AI, finner jag det väldigt tråkigt. Alltså väldigt tråkigt. Jag som är nyfiken och tycker om att testa nytt får kort om tålamod och ledsnar ganska snart efter jag laborerat runt lite. Och jag förstår direkt vad det handlar om. Istället för att forma något med handen och känna mig fram skriver jag in text och trycker på en knapp. Det tar sedan bara några sekunder innan jag får några bildförslag, ganska tveksamma, men som jag förstår redan imorgon kommer vara avsevärt mycket bättre och som inom en mycket snar framtid kommer ge resultat som enkelt kan och kommer konkurrera ut många bildskapare. Men jag känner ingenting för bilderna som AI-verktyget genererar. Jag skrev en text, jag tryckte på en knapp, bilder dök upp på skärmen bara några sekunder senare… och… precis ingenting hände inuti mig.
Håll reda på var värdet ligger
Vad är då vitsen med att jag sitter ett par timmar med pennan i min hand och lägger möda och omsorg på att forma linjerna just precis rätt, att söka reda på exakt det uttryck vi behöver för att få den där effekten, skapa den där känslan och landa i det där tillståndet vi önskar nå? Vad är vitsen om vi kan få samma eller mycket bättre resultat, också på mycket kortare tid, genom att skriva in lite text och trycka på en knapp?
Eftersom slutresultatet inte är mitt fokus som bildskapare utan jag istället alltid envist och bestämt hävdat att det största värdet ligger i processen, så ställer jag mig tveksam till att använda AI för att snabba upp mitt arbete. Det är ju när jag koncentrerar mig och arbetar fokuserat under en längre och sammanhängande tid som jag faktiskt lär mig något. Det är just där, när det tar tid och när jag möter motstånd som jag får med mig något värdefullt som jag kan ha nytta av imorgon. Det vill jag för allt i världen inte förlora i ett knapptryck!
Kom ihåg adressen
När jag var liten och ville låna något av min pappa sa han alltid “javisst, det går bra det, men kom ihåg adressen”. Han var noga med det! Lånade jag något skulle jag också lägga tillbaka det på sin plats när jag var klar. Min pappa kom från en tid långt innan slit och släng. Han förstod att vara rädd om saker och ting och hur viktigt det är att en annan dag, i en annan situation, faktiskt veta exakt var den där täljkniven eller ficklampan finns.
I ordning och reda, att ta hand om det vi har, föremål vi äger, vårt hem och vår omgivning men också vår kunskap och våra färdigheter vilar värdighet. Att känna sig stolt och kapabel gör mycket med en människa. Jag tänker att vi gör klokt i att fundera på vad vi gör idag kopplat till vad vi behöver imorgon. Täljknivar, ficklampor och hur vi inhämtar, förvaltar och för vidare kunskap behöver förvaras på ett klokt sätt alltihop.
Robotkollegan
Jag fantiserar vidare. Om jag hade en robotkollega här i ateljén så finns det ändå en lång rad saker jag gärna skulle vilja ha hjälp med. Jag vill själv fortsätta utforskandet, hitta uttryck, olika stilar, jag vill forma bilder med mina händer. Arbeta i lugn och ro och låta saker ta sin tid. Jag vill fortsätta gå långa promenader och hitta på. Det mår jag så gott av. Men min robotkollega skulle gärna få skapa animationer av de illustrationer jag tagit fram. Likaså texta mina filmer. Det skulle vara fint att få se varianter på det jag skapar för att inspireras, utvecklas och lära nytt. Om robotkollegan kunde hjälpa mig med annat mödosamt pet- och pilljobb som inte är så spännande i längden, ja då tackar jag också ja.
Handgjort maskintillverkat
Ibland vill vi ha det som berörts av en hand, skapats med mänsklig närvaro och omsorg. För det blir bäst så. Ibland väljer vi klokt något som skapats med en maskins precision. För det blir bäst så. Vi behöver vara rädda om att också i framtiden ha den här möjligheten att välja. Välja vad som ska vara ett knapptryck bort och vad som ska få ta lite mer tid. Välja vem eller vad som inhämtar kunskap och utvecklar färdigheter som vi kan komma att behöva senare.
Var sak på sin plats!
