När jag startade mitt företag 2012 bestämde jag mig direkt för att mina kunder skulle få äga bilderna jag producerade. Det skulle ingå i priset. Det här var då ett känslomässigt beslut mer än något annat. Jag kände efter och det var tydligt att jag varken ville gräva i arkiv för att leta upp någon tidigare bild jag producerat för att kunden nu behövde den mer högupplöst, eller hålla koll på om mina bilder spreds och användes på ett sätt vi inte kommit överens om i avtalet. Idag förstår jag att det handlade om att jag också någonstans redan då förstod att värdet inte låg i själva bildleveransen.
Det kom ju inte heller som en överraskning att det skulle bli knepigt det här med upphovsrätten och den digitala världen. Mitt beslut att baka in upphovrätten i priset visade sig vara mycket klokt. Mina kunder uttryckte då ( med viss förvåning) och uttrycker än idag hur tryggt, smidigt och enkelt det är att arbeta med mig. Kunderna berättar sedan gärna för andra om hur vi arbetat och vad vi tillsammans åstadkommit vilket gör att jag i min tur får möjlighet att bidra med min visuella och pedagogiska kompetens i nya intressanta och spännande uppdrag.
Ett pedagogiskt och visuellt språk, inte konst
Nej. Jag är inte mycket av en förvaltare. Än mindre en kontrollant av något slag. Jag är pedagog och min arbetslycka ligger i lärandet. Det jag producerar är inte konstverk som behöver skyddas och ägas. Det är språk i form av bilder. Ett pedagogiskt visuellt språk som ska stödja mina kunder i olika arbets- och lärandeprocesser. Det egentliga värdet ligger i vad kunden får med sig i form av kunskap och färdigheter samt att vi tillsammans får fortsätta lära nytt och utvecklas tillsammans. Bilderna? Ja, dom levereras alltid högupplösta och kunden får mer än gärna arbeta vidare med materialet på egen hand om så önskas. Det viktiga är att vi åstadkommer något bra och stegar framåt i rätt riktning, inte sant?
