Låtsasvärldar byggda för ingenting

Noterar att mycket av det som sägs, grundar sig i människors vilja att inte tappa ansiktet. Tänk om någon kommer på att jag inte alls vet? Den ibland desperata viljan att behålla sin rang, sin position, sin plats eller vad det än må vara. Något värt att försvara. Eller få mer av. Klättra på. Ta sig fram längs med.

Strategin för att vinna mark varierar. Med tystnad och på låtsas begrundande inväntan. Passivt. Eller med mer aggressiv framtoning där man blåser upp sig själv med kostymer och basröster eller andra attribut för den delen. Man tiger eller man markerar subtilt vid rätt tillfälle.
Hursomhelst. Den gemensamma nämnaren mellan dessa är ändå kommunikation med utgång från sitt eget centrum i universum.
Sitt eget centrum i universum. Det är en mycket liten plats i en väldigt stor värld. Att nå det bästa tänkbara resultatet kommer inte sällan i andra hand. Alltid denna stolthet. Vad ska andra tänka om jag inte… och så vidare. Ändå pratar vi ständigt om måluppfyllelse och mätbara resultat.
Vi är bra på att döma varandra, är det inte så? Det är ett ständigt pågående spel med varierande och outtalade regler. Tänk om vi skulle lyfta blicken lite istället. Ta en ordentlig titt på det där målet. Sen se varandras tillgångar och låta alla arbeta utifrån sina förutsättningar. Se hur man kan få ut maximalt med energi i det tillfället, på den platsen och i den situationen tillsammans med de människorna. Och. Våga se våra egna brister. Våga bjuda på oss själva och det där operfekta, osäkra och svaga. Inte alltid vara så rädda för vad andra ska tycka. Det är så tröttsamt att så mycket tid och energi läggs på yta och låtsasvärldar byggda för ingenting.
En tanke. Men det är klart. Det kräver ju att vi tänker om en del. Och gör saker där målet är motiverat att nå. Att målet är på riktigt.
// Bloggat vidare om detta här senare: Hur man får pingviner att flyga