Servera mig tack

Egentligen borde jag inte lägga energi på att bry mig. Men ibland lyssnar jag inte på mig själv och jag bryr mig liktväl. Jag bryr mig så pass så det gnager inuti och tillslut måste jag bara ryta ifrån. Jag brukar ibland skriva om missunsamheten som en sjukdom. En smittsam sjukdom som hänger ihop med det där gnällviruset. Ja, för allt är ju någon annans fel. Kanske och högst troligen är det samma människor som skriker rakt ut så fort de vill ha något. Hjälp! Som fullkomligt och utan minsta tveksamhet äter upp andra människors tid och energi. Jag vill ha och jag vill ha utan att ge någonting tillbaka. En slags tro på att saker alltid och per automatik ska lösas hos någon annan.
Servera-mig-mentaliteten.
Fräckheten. Eller rädslan för ansvar, det är frågan. Egoismen. Eller ängslan över att göra fel, det är frågan. Det är människor som likt små, grå och hungriga duvungar skriker rakt ut. Med den markanta skillnaden att duvungarna under samma sommar som de föds blir flygfärdiga och hittar sin egen mat, medan de här människorna, ja de fortsätter skrika livet igenom. Livet igenom.
Ge mig!
Ansvarsförskjutningen
Utan den minsta tanke på om det kanske, faktiskt och möjligtvis, går att lösa delar eller kanske rentav hela problemet på egen hand! Utan den minsta tanke på mottagaren eller dennes situation. På den som får lyssna och plötsligt står med ansvaret att lösa vad än det nu är som ska lösas.
Inte en tanke tänks. Inte en tanke tänks på vems tid man tar, på vems energi man äter. Meningslösheten i det. Jag blir nästan uppgiven. Ansvarsförskjutningen. En servera-mig-mentalitet sprider sig. Eller är det bara jag?
Tankeknutar
Är du problemlösare får du problem att lösa. Och jag är en problemlösare. Och jag får problem att lösa. Och jag vill ha det så. Men det innebär inte att jag inte tycker det är svårt, eller ens att jag tycker att jag duger när jag gör det bästa jag kan. Jag har mina problem med prestationsångest och tankeknutar att lösa. Jag oroar mig för om jag tänker rätt, om jag handlar rätt och om jag tar rätt beslut. Men – jag tar besluten. Och jag försöker att i minsta möjliga mån lägga över problem på andra att lösa. Jag ber gärna om råd och hjälp när jag inte förstår, men jag försöker hålla kvar i vad jag än håller i. Försöker få grepp om det och löser det så gott jag kan. Jag står kvar fast det ibland är obekvämt, svårt och otäckt. Det är jag stolt över.
Sola sig i glansen
Men det är klart. Det är praktiskt när någon annan löser saker istället. För, blir det dåligt, eller rättare sagt om alla i omgivningen verkar tycka det är dåligt, då kan man skylla ifrån sig. Backa undan och skylla på. Blir det tvärtom bra – ja då kan man sola sig i glansen och säga att det var minsann min förtjänst, jag visste vem vi skulle fråga jag. Ja, se så bra det blev! Så visst, det är ju ett bekvämt och säkert val att lägga besluten på någon annan och avvakta resultatet.
Mer krut i folk
Du vet känslan av att ätas upp. Och att se människor i sin omgivning ätas upp. För att någon inte orkar tänka en tanke på egen hand. Jag kan inte hjälpa det men tänker, vad långt vi hade kommit om det fanns mer krut i folk. Om vi inte var så förbaskat rädda hela tiden. Om vi inte var så måna om att göra andra till lags. Om vi inte valde att tycka och tänka och göra som alla andra i varje läge. Den där rädslan är ett kollektiv handikapp.
Servera mig, tack!