Vi har effektiviserat oss till blindo

Ironin i att just det här inlägget har legat som “draft” i WordPress under så lång tid. Den ironin. Varför? För jag har inte haft tiden att sitta ner och låta tankarna runt ämnet landa. Under en ganska lång tid har jag gått med funderingar kring tempot, det höga tempot. Den höga hastigheten som allt rör sig i.
Att allt i vårt samhälle ska gå så förbannat fort? När blev det så? Och vilket blir priset vi får betala? Vi har effektiviserat oss till blindo. Bara för att det är möjligt så behöver det inte vara det rätta i alla sammanhang. Och när vi inte längre hinner andas, tar vi verkligen väl avvägda och kloka beslut? Knappast.

Är du trött ibland? Ät en tablett om dagen och prestera maximalt – alltid.


Effektiviseringskonsulten
Själv är jag sådan lagd att mitt liv går i perioder. Jag har väldigt svårt med att portionera ut min energi på ett hållbart sätt. Engagerad och driven, det är ju bra egenskaper som jag tycker jag besitter. Men hur viktigt det är med energifördelningen är något jag blivit mer medveten om senaste åren och något jag jobbar med dagligen. Att hitta en balans mellan att fylla på med energi och göra av med energi. Och inte vänta till hela mitt jag är tomt. Mitt sätt att vara passar inte mallen optimalt, det passar inte åtta till sjutton och det industrisamhälle vars armar fortfarande kramar vår vardag. Men jag får försöka anpassa mig så gott det går, utan att göra våld på mig själv och utan att göra omgivningen besviken.

Du är flyhänt, precis som jag var, säger min mamma.

Jo, jag är en sådan där effektiv människa med inte så låga krav på mig själv. Hög på mina egna prestationer jagar jag alltid nästa mål. Jag agerar som om jag vore en effektiviseringskonsult i alla tänkbara sammanhang. Jag om någon har hyllat och prisat det höga tempot, jag lovar dig. Men det har tagit stopp någonstans inuti mig. Och det är jag glad över. Mitt hjärta säger till mig att det inte finns någon mening i att alltid skynda. Och att det inte är vidare smart heller för den delen. Att det snabba resultatet ändå inte leder till något kvalitativt bättre. Om där fanns vila, återhämtning och reflektion mellan varven skulle det höga tempot inte vara något negativt. Det är istället det konstanta och på alla plan höga tempot som skrämmer mig. Jag tror vi har effektiviserat oss till blindo.

Stuvar om i resväskan

Men emellanåt och det ska erkännas, allt för ofta, kommer jag på mig själv med att rusa in i den där formen igen. Och för mig finns då inga mellanlägen där jag kan prestera på en lagom nivå hela veckan. Istället är det snabba beslut som gäller, och jag stuvar om i resväskan för att få plats med så många saker som möjligt på kortast tid. Av gammal vana, av press både utifrån men inte minst också från min egen syster duktig som viskar i mitt öra: skynda dig då, du kan fortare och bättre ändå. Och jag mår ju så bra när jag presterar. Och då vill jag åt den där kicken, gång på gång och igen och igen.
När jag inte längre andas tänker jag…

Allt är bara på låtsas Maja!

Det brukar lugna mig något. Och mycket är i alla fall på låtsas. Faktiskt. I grunden handlar ju allt om att vi söker efter meningen med livet och svar på frågan om varför vi finns. Jag vet inte om det finns någon mening med livet alls. Jag tror inte det. Men det kan i alla fall omöjligt handla om att vi ska spurta in i mål: döden. Det måste ju finnas något annat, något med mer värde för oss än ständigt högt tempo. Men det är klart, om vi fyller varje minut med aktiviteter så slipper vi ju tänka alla de där jobbiga tankarna.

Vet du, jag längtar idag efter det långsamma.
Det långsamt växande, det som gror från ett litet frö och vårdas med ömhet för att sedan växa sig sakta starkare och större. Jag längtar efter omvägar som gör att jag hinner tänka efter en gång extra. Efter tid att försäkra mig om att jag tänkt på alla delar och gett uppmärksamhet åt både risker och möjligheter. Jag längtar efter hantverket. Och efter att få tänka och reflektera. Och när något växt sig stort, få luta mig tillbaka och begrunda resultatet. Allt för att bli klokare och ta med mig erfarenheterna in i nästa dag.
Jag säger inte att vi aldrig ska skynda. Ibland kan en deadline få oss att prestera fantastiska saker. Men om vi inte har landat det med reflektion så lär vi oss ingenting. Då kör vi bara i de redan uppkörda spåren. Tid för reflektion och eftertanke gör oss klokare, det vet vi ju alla. Inte sant?

Slow Web Movement

Tidigt i våras fick jag en länk från en vän. Till ett blogginlägg om fenomenet Slow Web Movement. Det här är det mest intressanta jag läst på länge. Det handlar kortfattat om en långsam rörelse, i stil med slow food fast för webben. I den digitala världen ser vi små tecken på en vilja att sakta ner. Konkret, det handlar till exempel om tjänster som paketerar innehåll åt oss. Om tjänster som hjälper oss att tidsinställa notifikationer så vi själva kan välja när vi vill läsa våra nyheter. Tjänster framväxta ur vårt behov av att förvandla “nu och direkt” till “sen och då” och kvantitet till kvalité!
Det pratas inte sällan om att “logga ut”. Men så tänker jag, det här handlar ju inte uteslutande om den digitala världen? Det är ju inte bara på webben allt rusar fram. Det genomsyrar ju varje minut av vår vakna tid.

När bråttom är viktigare än bra

Vår vakna tid ja. Jag använder inte alltför sällan också ett par timmar av natten till att tänka igenom projekt, planera resten av veckan och styra upp diverse aktiviteter. Kanske vaknar jag där mitt i natten, grubblandes, för att jag under dagarna aldrig får tid att reflektera. För att varje minut fylls av görande och agerande, snabba beslut och jakten på nästa mål. Jag tänker, när satt jag vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret bara? När hade jag det helt tyst runt mig själv egentligen? När hade jag tid att lyssna på min egen röst?
När jag känner att “bråttom” är viktigare än “bra”, då vill jag inte längre följa med. Det måste finnas ett annat sätt, ett bättre sätt. Vad tycker du?