Rita är ett bra tankestöd. Ett annat är att gå på grusvägar. Ett tredje är att lasta skottkärror fulla av bös. Att sitta vid datorn en heldag blir iallafall inte jag livsklokare på. Men det är kanske olika med den saken.
Tack för skogstomten. Tack för grusvägen. Tack för skottkärran. Och täljkniven. Och tack för hundarna. Och katten. Och solen. Det är saker som finns på riktigt. Och tack för stora träd som påminner mig om rimliga proportioner. Om hur liten i det stora jag är. Vilken frihet.
Men visst är det fint att kika in såhär emellanåt. Dela en tanke. Mötas över en digital verkstad, som imorgon då vi ska skissa tillsammans ett litet gäng.
Eller för att se på vackra handgjorda knivar. Garn och stickning. Teckningar. Färger. Musik… Lyssna till samtal. Små injektioner av andras kreativitet. Sådant som alltsammans också är på riktigt förstås, men där på andra sidan någonting… ogreppbart.
Hur får vi det digitala att kännas mer? Går det? Det funderar jag på när jag snickrar på mina webbkurser. Hur får jag dessa möten att kännas? Upplevas med flera sinnen?
Mina händer vill känna saker. Mina ögon vill se saker. Saker som inte är platta och på en skärm och därför egentligen ger upprepningar av sammalika intryck. Gång på gång. Tangenterna känns precis likadana allihopa. A-Ö. Varenda milimeter på smartphonens touchscreen känns precis likadan. Igår. Idag. Imorgon. Men inte en sten är den andra lik där på grusvägen. Och den är i ständig förändring, om än i sitt underbara långsamma tempo.
