Framstycke och bakstycke är klart. Jag fäster lugnt tusen trådar innan jag plockar upp maskor för att sticka ärmarna. Är det något det senaste året lärt mig så är det att det inte är bråttom någonstans. Allt jag behöver finns just här.
Det tog fyrtiofem år av mitt liv att börja förstå lite av min mammas lugn och totala förnöjsamhet över livet. Hon som bara vill ha lugnare, mindre, färre och enklare. Vilken skatt hon sitter på. Efter fyrtio Maria, sa hon för många år sedan till mig. Efter fyrtio Maria. Helt lugnt sådär. Och med ett varmt tålmodigt leende.
Inte kan jag låta bli att undra hur det är att bli femtio, sextio, sjuttio, åttio, nittio. Eller kanske hundra. Tänk om jag får bli det. Tänk om jag får bli hundra. Så mycket liv att leva. Så många trådar att fästa. Man kan nog känna sig klar efter det. Och vad finns där i så fall? Vad mer har jag då förstått att jag inte förstår?
Och om det tar slut imorgon. Vad finns där då? Där vi redan varit en gång, som Barbro Lindgren suckar över när människor räds döden. Jag läser iallafall hennes rader på det viset. Läser och avslutar med en suck.
Vad är det att vara rädd för? Vi har ju redan varit där. Innan vi föddes.
Nuförtiden väntar jag lugnt här, mitt i äventyret, tillsammans med min nyfikenhet. Precis här, där jag är. Och låter saker få komma i just den ordning de önskar. För tänk livet händer ändå. Utan att jag gör någonting alls. Kanske är det just då, när jag inte lägger mig i som det blir så stort som det egentligen är hela tiden, bakom alla fullbokade kalendrar och attgöralistor. Vad mer kan en mänska be om?
Det är en dag idag också.
