Samtalet mellan hjärta, hjärna, hand och material är det som slår in var dag som den finaste present till mig. Jag minns inte ens när jag lärde mig sticka och mammas gamla, tunga och metallskimrande gröna Husqvarna baxade jag upp på köksbordet redan som sexåring.
En bit tyg som inte var mer än just platt, kunde vikas på mitten, sys ihop i sidorna och plötsligt förvandlas till något. Bli förvaring för mina pennor eller något annat jag kommit på i min fantasi. Och om jag tryckte en penna genom stickningen kunde det bli ärmhål på en väst till en liten filur.
En tanke kunde formas och bli något! En grej! Det där fascinerar mig fortfarande och inte en dag har gått utan att något tar form i mina händer. Kvar finns all nyfikenhet och iver, den har jag varit rädd om och skyddat. Men idag har jag också tålamodet och nogsamheten. Sådant där som livet kan hjälpa en med att ta fram med tiden.
Reflektion med ett pallat äpple i munnen
Det allra första jag minns att jag önskade mig var en egen täljkniv. Då var jag fem år och älskade att skala av barken på pinnar och måla dom. Jag ägnade också dagar åt att spana efter lämpliga grenar för att göra slangbellor tillsammans med min fyra år äldre killkompis och kompanjon. Busstreck och rackartyg lärde oss hitta på, planera, idéskissa, samarbeta samt genomföra. Och reflektera, med varsit saftigt, pallat äpple i munnen.
På de många hundpromenaderna ritade och skrev min pappa i gruset på vägen. Häst. Sol. Katt. Ja lite sådär som jag gör idag för att utbilda eller stödja processer hos mina uppdragsgivare. Om än grusvägen ofta är min iPad eller ett stort ark papper. Men samtalen, dom blir till ritade bilder och då händer något i oss. Varje gång. Varje gång!
I aha’et kommer vi närmare varandra
Alla de här enkla tingen gör min värld greppbar. Och det i sin tur gör mig lugn och lycklig. Jag kan tänka, förstå, utveckla, förmedla och stödja andra. Något tar form i en dialog mellan tanke och material. Och sedan mellan det jag skapat och mottagaren. Och där i det aha’et kan vi komma närmare varandra. När det är som bäst också bli lite klokare och sedan komma vidare för att ställa nya frågor. För det är väl därför vi är här, för att ställa frågor?
En penna. Ett papper. En tråd. Stickor. En kniv och en bit trä. Det enda jag behöver förutom det är rejäla fickor på mina kläder. Och tid att själv förfoga över. Det har jag – det med! Och vet du, jag tror det här är enda sättet för mig att verkligen leva. Att vara helt levande. Och jag undrar vad som får dig helt uppslukad och livs levande…
